1. What/Which prisons have you doing your time in, and for how long?
I had my own appearance on Kirsebergs prison, but I couldn't be there for more than two days, where only a few hours were spent in the department, and the rest in isolation. The other fourteen months I've been in have been done in Västervik Norra.

2. Which prison have been the best / worst?
If I could choose between a rock and a hard place I guess I could say that it's Västervik that has been the best as I didn't exactly get a real understanding of Kirseberg, but I believe that understanding remains even if I would have been there for a longer period. Partly because I have a friend there and have met others that have talked about the prison, but also based on the little I was able to see. In Västervik I have avoided problems such as food not lasting for everybody, or prison guards that are looking for trouble and openly provoke inmates, which are common things on Kirsberg the way I understand it. Also, the department was so small that the prison guards had full supervision all the time which was problematic in the long run. In Västervik they had one phone in each cell which of course is a bonus.

3. Have you got something positive from your time in prison?

Nothing concrete that I could have done or learned in freedom, but I have got experience and has, or if it can be put to use in the future is hard to say. Perhaps there are questions that those who are facing prison sentences are asking themselves that I can now provide better answers to, or maybe I believe nothing in what I have to expect if I were behind bars again. I have also matured and got time to think.

4. How has the time in the prison worked?
What have you done with the time?
How about visits and phone permissions?

It has cycled, some days and periods have been harder, with unwarranted retaliations from prison guards or troubles between inmates while others proceeded without any problem, so it feels more like a recreation center than a prison. As soon as it got clear that Kriminalvården didn't have anything else to offer me, the situation got much easier as I no longer had to dance to their flute. They were the enemy and something else. Of course it's a complicated situation to stand in dependence to an enemy and I have handled that by never expecting shit, which has led me to never get disappointed and satisfy their sadistic games of waving a carrot only to remove it in front of your eyes. Everything good is a bonus.

When it comes to the inmates they have most often respected me for what I've done, although many can't understand how somebody could risk a jail sentence without an economic profit, and I have heard several times that I'm crazy. Then there's those I've gotten in trouble with, I have mainly had a hard time with the hardcore gay bashing that has often occurred, but then I have stood up for my opinions and through my self-confidence kept my respect. Of course it's a dangerous game but I'd rather create enemies than to agonize in silence.

I have mainly passed time by keeping the contact with the outside alive and by studying. In prison you can apply to read upper secondary courses that you need to get back to. That has been good and helped me get a feeling that the time hasn't been put to waste. I have also worked out alot which has been necessary partly to keep yourself in shape with very little motion in general, but also a rewarding way to pass time. And of course I have put many hours into less productive activities but also necessary ones such as socializing with my inmates, and other completely useless like the prisons workshop where inmates are forced to do diverse monotonous and soul-crushing duties.

Visit permits for my family went through relatively pain-free and simple, and they have often been here and supported me. I am fortunate to have understanding, loving parents and one fantastic brother who's one of my closest friends. As time passed I also got visit permits for three good friends who also have visited whenever they can. With that said there were also many who didn't get their permits granted or in some cases even answered, and the phone permits hasn't been granted for anybody except my mother.

5. Do you feel that you have been treated different by the prison authorities than the other inmates due to your crime was politically motivated?
No, not really. Though the political motivation meant a tougher sentence than if I had done the same crime because in court they claimed I had connections to organized political criminality and I was seen as a gang member even by Kriminalvården. This meant I was treated the same way as the others with gang affiliations in the prison and also didn't get any opportunity to recieve things like leave of absence, fetter, open prison, and alot of mail disappeared mysteriously.

6. Did you receive enough support from the movement while in prison?
What could have been done better?

Yes, I believe so. Although I haven't asked for much, but whenever I have, I have always gotten help. Then there are some people I've given certain tasks that hasn't been made, but they must be held accountable for personally.

7. How important have letters from people on the outside been?
Contact with my friends and family has meant everything. It could make my whole day and uproot me from the deepest of depressions to get that letter you've waited for the second you put the stamp on your letter. Letters from people I only know a tiny bit or not at all also made me happy and I appreciated and answered each one of them, but they weren't necessary in the same way. Back to the question if I've gotten anything positive from my time in jail, I can actually say that through correspondence I have gotten to know wonderful people that I only had little to no contact with before.

8. Has the time in prison discouraged you from continuing to be politically active?
No, not the slightest. If anything it has made me a much more effective activist by teaching me what mistakes to avoid in the future.

9. Do you have any advice or tips to people who risk time in jail?
It might sound pessimistic but you need to realize that behind bars there is no one you can trust, not your inmates, and certainly not the prison guards. The prisoners are your allies, not your comrades, and anyone can turn out to be a liar or a snitch. With that said I just want to put in that I have met lots of really good people here that I, in other circumstances, could become good friends with, but with the others have helped me be more careful. Be nice and show respect and you will, by the majority, be treated the same way. But is there something that tests you, pushes your limits, and does, or say, something incorrect it's important to put your foot down and show that you're not afraid of anybody, otherwise it's easy to be a scapegoat that has the whole prison against you. In most cases it's good enough to do it right away. Don't work on your laugh, esepcially if it's short. It's annoying and there's always someone who has a longer one. Unless you're dying, don't call for the guard to help, the pros of a guard-free department can be exploited, and you can shit in the trash. Stand up for your inmates against the prison guards. You're in the same boat and one day you're the one who will need backup.

The prison guards comes in all shapes and sizes. From convincing, fake smiles, and broken promises to open provocation that doesn't want anything besides beating you up in an isolation cell. Realize that there isn't a single one of them that wishes you well and that there's a secret motive behind every good treatment, -they are the enemy. The only time you talk to them is when you need something from them. Just like with the police, there's nothing you're obligated to answer. Many like to exploit their positions of power by making up their own rules, so be critical to what they say. The question ”Can you show me where it says in the local regulations?” often sends them away with their tail between their legs.
As for the practical, it can differ greatly between institutions and even departments, but if you have the opportunity, bring a shaver/trimmer, tweezers, if you use that, toenail clippers (no scissors). CD Player and records you like, some books/magazines, stamps and money so you don't have to wait for that stuff until contact with the outside is established. You always have the right to call your lawyer and probation. If the guards asks what it's about then ”mind your own business” is a legitimate answer.

10. Do you believe that there is a "movement"? And if so do you consider yourself to be a part of it?
A socialist movement? Sort of, but it's small, divided, and unorganized. On some central issues we stand together, but there are no clear goals or objectives and unity in the working class has been lost. But there is a movement and I am a part of it because it's a part of me, and I have yet to lose the hope for the future.

11. Some final words?
I walk fearless with my back straight because I know that in due time, history will absolve me.

/Anders
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

1. Vilken/Vilka anstalter har du suttit på och hur lång tid har du suttit?
Jag hade egen inställelse på Kirsebergsanstalten men där fick jag inte vara kvar längre än två dagar, varav bara ett par timmar spenderades på avdelning och resten på isolering. De övriga fjorton månaderna som jag suttit har jag gjort på Västervik norra.

2. Vilken anstalt har varit bäst/sämst?
Ska jag välja mellan pest och kolera så får jag väl säga att det är Västervik som varit bäst eftersom jag inte direkt hann skaffa mig någon riktig uppfattning om Kirseberg, men jag tror den uppfattningen kvarstår även om jag först blivit kvar där längre. Dels för att jag både hade en vän där och har träffat andra som berättat om anstalten men också baserat på det lilla jag hann se. Problem som att maten inte räcker till alla och att plitarna är ute efter att bråka och öppet provocerar intagna har jag till största del sluppit på Västervik medan det som jag förstår det var vardagsmat på Kirsteberg. Dessutom var avdelningen så liten att plitarna hade full uppsyn hela tiden vilket hade blivit problematiskt i längden. På Västervik har de en telefon per cell vilket förstås också är en bonus.

3. Har du fått ut något positivt från din volta?
Ingenting konkret som jag hade kunnat få gjort eller lärt mig i frihet men jag har fått erfarenhet och har eller om den kan komma till användning i framtiden är svårt att säga. Kanske finns det frågor andra som står inför fängelsestraff ställer sig som jag nu kan ge bättre svar på eller kanske tror jag inget av att veta vad jag har att vänta om jag skulle finna mig själv bakom murarna igen. Jag har även fått mognad och tid att tänka.

4. Hur har tiden i fängelset fungerat?
Vad har du gjort med tiden?
Hur har det gått med besöks- och telefontillstånd?

Det har växlat och vissa dagar och perioder har varit svårare med obefogade repressalier från plitarna eller oroligheter mellan intagna medan andra flutit på utan problem och det nästan känts som en fritidsgård snarare än fängelse. Så fort jag fick det klart för mig att kriminalvården inte hade något mer att erbjuda mig blev situationen mycket enklare eftersom jag inte längre behövde dansa efter deras flöjt. De var fienden och någonting annat. Det är förstås en komplicerad situation att stå i beroendeställning till en fiende och det har jag hanterat genom att aldrig vänta mig ett skit vilket har lett till att jag aldrig blivit besviken och tillfredsställt deras sadistiska lekar av att vifta med en morot bara för att sedan få ta bort den framför ögonen på dig, allt bra är bara bonus.
När det kommer till de medintagna har de oftast respekterat mig för det jag gjort även om många inte kunnat förstå sig på hur någon kan tänka sig riskera ett fängelsestraff utan någon ekonomisk vinning och jag har ofta fått höra att jag är galen. Sen har det funnits dom jag fått problem med, framförallt har jag haft svårt för det inbitna böghat som ofta förekommit men då har jag stått upp för mina åsikter och genom min självsäkerhet behållit min respekt. Det är förstås ett farligt spel men jag skapar hellre fiender än att våndas i tystnad.
Jag har huvudsakligen spenderat tiden med att hålla kontakten med utsidan vid liv och att studera. Man kan som sysselsättning på anstalten ansöka om att få läsa de gymnasiekurser man behöver få igen. Det har varit bra och hjälpt mig få en känsla av att tiden inte varit bortkastad. Jag har också tränat mycket vilket dels har varit nödvändigt för att hålla sig i form med väldigt lite rörelse i övrigt men också ett givande tidsfördriv. Sen har jag förstås lagt många timmar på mindre produktiva aktiviteter också vissa nödvändiga som socialt umgänge med mina medintagna och andra helt värdelösa som i anstaltens verkstad där intagna tvingas utföra diverse monotona och själsdödande arbetsuppgifter.
Besökstillstånd för min familj gick igenom relativt smärtfritt och enkelt och de har ofta varit här och stöttat mig. Jag är lyckligt lottad med förstående, kärleksfulla föräldrar och en fantastisk bror som är en av mina närmsta vänner. Med tiden fick jag även besökstillstånd för tre goda vänner som också hälsat på när de kunnat. Med det sagt var det även många som inte fick sina tillstånd beviljade eller i vissa fall ens besvarade och telefonstillstånd har inte beviljats för någon annan än min mamma.

5. Upplever du att du har blivit behandlad annorludna av Kriminalvården än dina medintagna pga att ditt brott har varit politiskt motiverat?
Nej inte egentligen. Den politiska motiveringen innebar dock en hårdare dom än jag annars hade fått för samma brott och på grund av att man i domen hävdade att jag hade kopplingar till organiserad politisk brottslighet så gängstämplades jag även av kriminalvården. Detta innebar att jag behandlades på samma sätt som de andra med gängkopplingar på anstalten och alltså bland annat inte hade några som helst möjligheter till att få någon form av utsluss som permissioner, fotbojor, öppen anstalt eller halvvägshus och att en hel del post mystiskt försvann.

6. Har du fått tillräckligt med stöd från rörelsen under tiden i fängelset?
Vad hade kunnat göras bättre?

Ja det tycker jag. I och för sig har jag inte bett om mycket men när jag väl gjort det har jag alltid fått hjälp. Sen finns det vissa personer jag gett särskilda uppgifter som inte utförts men det får dom stå till svars för personligen.

7. Hur viktigt har brevkontakten med folk på utsidan varit?
Kontakten med mina vänner och familj har betytt allt. Det kunde göra hela min dag och rycka upp mig ur de djupaste av svackor att få det där brevet man väntat på sedan sekunden man satte frimärket på sitt brev. Brev från personer jag bara känner ytligt eller inte alls gjorde mig också glad och jag uppskattade och svarade på varenda ett, men dom var inte nödvändiga på samma sätt. För att gå tillbaka till frågan om jag fått något positivt ut av minvolta så kan jag faktiskt säga att jag genom brevväxling lärt känna underbara människor jag tidigare bara haft liten eller ingen kontakt med.

8. Har tiden i fängelse avskräckt dig i från att fortsätta vara politiskt aktiv?
Nej, inte det minsta. Om något har den gjort mig till en effektivare aktivist genom att lära mig vilka misstag jag ska undvika i framtiden.

9. Har du några råd eller tips till folk som riskerar tid i fängelse?
Det låter kanske pessimistiskt men man behöver inse att bakom murarna finns det ingen du kan lita på, inte intagna och särskilt inte plitarna. Fångarna är dina allierade, inte dina kamrater och vem som helst kan visa sig vara en närlig lögnare eller golare. Med det sagt vill jag bara flika in att jag träffat många verkligt bra människor här som jag under andra omständigheter säkert kunnat bli god vän med men att det med de övriga har hjälpt mig att vara försiktig. Var trevlig och visa respekt så kommer du av de flesta få samma behandling tillbaka. Är det något som däremot testar dig, tänjer på gränser och beter sig, eller säger något inkorrekt är det viktigt att sätta ner foten och visa att du inte är rädd för någon, annars är det lätt att bli en hackkyckling som snart har hela avdelningen mot dig. I de flesta fall räcker det att säga till på skarpen. Klaga inte på ditt skratt, speciellt inte om det är kort. Det är störigt och det finns alltid nån som har längre. Så länge du inte är döende flagga aldrig på till vakten efter inläsning, fördelarna med en plitfri avdelning kan utnyttjas och skita kan du göra i papperskorgen. Stå upp för dina medintagna gentemot plitarna. Ni sitter i samma båt och en dag är det du som behöver uppbackning.
Plitar kommer i alla former och smaker, från övertygande, falska leenden och tomma löften till öppet provocerande som inte vill något hellre än att misshandla dig i en isoleringscell. Inse att det inte finns en enda en av dem som vill dig väl och att det finns en baktanke i varje god behandling, -de är fienden. Den enda gången du snackar med dem är om du behöver något från dem. Precis som med polisen finns det inget du är skyldig att svara på. Många tycker om att utnyttja sina maktpositioner genom att hitta på egna regler så var kritisk till vad de säger. Låter något orimligt så är det förmodligen det också. Frågan ”kan du visa mig var det står i de lokala föreskrifterna” skickar ofta iväg dem med svansen mellan benen.
Vad det gäller det praktiska så kan det skilja sig mycket mellan anstalter och till och med avdelningar men har du möjligheten ta med dig rakapparat/trimmer och pincett om du använder det nagelknipsare (inte sax). Cd-spelare och skivor du tycker om, några böcker/tidningar, frimärken och pengar så du inte behöver vänta på sånt tills kontakter med utsidan är upprättad. Du har alltid rätt att ringa till din advokat och frivården. Frågar plitarna vad det handlar om så är ”vad fan har du med det att göra” ett legitimt svar.

10. Anser du att det finns en ”rörelse”? Och i såfall anser du dig vara en del av den?
En socialistisk rörelse? På sätt och vis men den är liten, splittrad och oorganiserad. I vissa hjärtefrågor står vi enade men det saknas tydliga mål eller syften och förankringar i arbetarklassen har gått förlorad. Men det finns en rörelse och jag är en del av den för att den är en del av mig och jag har ännu inte förlorat hoppet om framtiden.

11. Några avslutande ord?
Jag går orädd med ryggen rak för jag vet att i sinom tid kommer historien att frikänna mig.

/Anders