Livet måste fortsätta... en berättelse från två låsta fria vänner

 

För ett tag sedan fick jag och min fru en förfrågan från en nära vän att skriva en text, den skulle handla om hur det är att vara nära någon som sitter inlåst. När vi diskuterat detta under en kost stund var svaret självklart. Här nedan kan ni läsa vår version och anledningen att jag vill kalla det vår version är att jag och min fru gick in i detta beslut tillsammans och även om vi säkert upplever detta på lite olika sätt så har vi samma grundvärderingar. Så därför handlar texten i mångt och mycket om mina erfarenheter av detta men min fru har även flikat in med saker som förekommer i texten.
Det hela tog sin start en regning kväll i en av Sveriges större städer, jag och min blivande fru var ute och promenerade längst de mörka gatorna under gatlyktornas sken. Jag fick idén att vi kunde gå och se om han, (som jag väljer i denna text att kalla min bror) var på sin vanliga plats då jag inte hade hört något i från honom på den senaste månaden. Väl inne på stället så märker vi direkt att han inte är där och genast så säger jag till min flickvän att han aningen är död eller i fängelse. När vi sedan landar hemma i vår gemensamma lägenhet så börjar efterforskningarna och efter en stunds spaningsarbete får vi reda på att han lever men att sitter häktad med restriktioner i väntan på rättegång. Nu börjar våra hjärnor att arbeta på högvarv, hur ska vi hantera detta? Min flickvän hade vid tidpunkten inte hunnit lära känna min bror utan hade endast träffat honom som kortast vid två tillfällen så för henne var detta ett svårare val än vad det var för mig. Vi bestämde oss för att skriva varsitt brev till min bror så fort restriktionerna släppte och de två breven blev ganska hårt skrivna men med ärlighet och rättvisa där vi förklarade hur vi kände och var vi stod i detta. De båda breven innehöll även krav på en förändring vilket var en föruttsätting för oss om vi skulle fortsätta ställa upp helhjärtat på vår vän. Efter några dagars väntan så kom det ett svar tillbaka från min bror och när vi noga hade läst igenom brevet så tvekade ingen av oss en enda gång igen om vart vi ville stå. Vi tänkte ställa upp för min bror i vått och torrt.
Väl i detta skede började det med brevväxlingar fram och tillbaka som mest handlade om att försöka förstå och att vara där för vår vän i en oviss väntan på vilet straff han skulle få. När väl dommen kom så blev straffet ganska hårt och min bror fick placering på en Klass 2 anstalt. Tiden rullade på och vi var nu inne i en hektisk persiod för oss utanför murarna. Vi stod nämligen inför vår livs bösta dag, vi skulle gifta oss! Och självklart ville ju min bror gärna ville ringa och gratulera oss på vår dag, vilket vi då var tvugna att ansöka om tillstånd för. Det visade sig ganska fort att detta inte skulle bli så enkelt då vi som måga andra idag inte äger en hemtelefon utan bara arbetar mobilt. Dessutom stod vi inte skrivna på samma adress, vilket gjorde det än mer komplicerad. Vi blev granskade i sömmarna av Kriminalvården, skulle vi verkligen gifta oss? Så vi fick snällt skicka in alla bevis vi hade på vår kärlek och på vårt stundande giftemål.
Vi gifte oss och det var strax därefter dags för vårt första besök hos min bror. Det var första besöket på en anstalt för både mig och min fru. Framför entrén slås vi direkt av hur skitigt och gamalt allt såg ut och vi blev bara deprimerade av att titta på byggnaden. När vi sedan äntrade byggnaden möts vi av ett gäng kriminalvårdare som enligt min uppfattning mer såg ut som ett gäng lagerarbetare. De hade ju hand om kartonger, pallar och kollin snarare än människor och det kändes mer som att bli mottagen på en förvaring än en rehabiliterig. Väl inne i besöksrummet så möts vi av en söderjuckad soffa med obeskrivbara fläckar på, samt ett bord och två stolar, resten av inredningen kan vi lämna åt fantasin. Så eftersom vi skulle vara där i 4 timmar så slog jag mig snällt ner i soffan och lämnade stolarna åt min fru och min bror. När vi väl satt där började genast mina tankar om hur man kunde göra detta till en mer human miljö? Med lite pengar och vilja sulle man lätt kunna förändra rummet. Ja vad krävs egentligen? Lite glad färg på väggarna, lite skönare stolar och kanske någon tavla på väggen som säkert en av de intagna skulle kunna måla helt gratis om de bara fick chansen. Dessa små komponenter skulle göra besösrummen och det är precis vad som behövs, att göra denna onaturliga miljö att träffa en nära vän eller anhörig på till en mer avslappnad stund.
Alltid när vi besökt min bror så kantas vägen hem med djupa suckar och ibland en och tår men en gång sa min fru något vackert, ”Jag förlorade en vän innan jag fann honom” vilket är jättevackert om man tänker på hur deras relation har blivit nu. En relation skapad av brev och besök. Det som oftast annars kommer upp på agendan efter ett besk på anstalt är att vi skulle vilja ta med oss honom hem, bort från hans nuvarande plats och ge honom ett normalt liv utanför murarna.
Avslutningsvis vill jag berätta om något som bara är om mig och min bror. Vi lärde känna varandra genom ett gemensamt jobb för länge sedan. Men det som hände mellan oss när vi har befunnit oss på sidan av en fängelsemur är något väldigt fint (vilket för övrigt är det enda positva i detta), vi har funnit ett sätt att umgås på som för oss män kan vara lite svårt. Att kunna prata om känslor med varandra, att vara öppna gentemot varandra och ta hand om och vårda vår vänskap. Just detta anser jag att vi män är dåliga på och detta har gjort att jag ser min bror som min absolut bästa vän. Och att ha honom på insidan kan göra att jag ofta känner mig väldigt ensam. Men som sagt livet här på utsida går vidare...
En sak till, det som gör mig mest påmind hela tiden är att här på utsidan ar vi helt andra rutiner än i vardagen och är ofta väldigt uppbokade hela tiden. Vanliga saker som att gå på bio, fotboll, åka på semester och allt annat tar vi för givet. Så för er som läser detta och ser er som en anhörig eller vän till någon som sitter tän på följande. Er vän som sitter är inlåst i 12 timmar/dag i en cell, är endast ute i friska luften 1 timma/dag, vilket betyder att din vän/anhörig har mycket tid att fundera, skriva och/eller höra av sig på. Detta kan göra att vi på utsidan av murarna ofta känner oss otillräckliga. Så till er vill jag säga att jag och min fru diskuterade om vi skulle stötta vår vän eller inte under en ganska lång tid men vi ibland inser vi fortfarande inte riktigt vad vi gett oss in på. Men och andra sidanhar vi heller aldrig ångrat vårat beslut och vi tror på dig min bror och du finns ständigt med oss i vårt dagliga liv.

Peace Love Respect
”Pistol Pete” med fru

P.S Alla männsikor kan förändras och kan de inte det så kanske vi hade rätt i jämförelsen med lagerarbetare tidigare i texten. D.S